Värsta förkylningen och less på livet

Har åkt på världens förkylning som vägrar ge med sig. 
Nyser, hostar, tappar rösten och rinner ur mina ögon hela tiden. 
Så måste vara hemma från skolan då jag fått order av sjukhuset att ligga och vila, inte anstränga mig mer än nödvändigt, och ha det lugnt och tyst runt om mig då jag behöver all återhämtning jag kan få. 
Så for upp till Vännäs med Dennis idag, och ska stanna här till Fredag, då jag far hem och sedan direkt till lastbilsträffen som är i helgen. Har sagt att oavsett hur jag mår ska jag dit iallafall. 
Och som att jag inte har nog med otur så skulle självklart min laddare till telefon tappas då jag hade 1% kvar. Så telefonen är helt död atm och pappa kommer absolut inte köpa en ny laddare och jag har inte råd just nu då jag inte får pengar först nästa vecka. 
Och som att de inte är nog så har depressionen börjat krypa sig tillbaka igen så allt just nu är fel och jag vill begrava mig till allt har blivit bättre och de mörka försvunnit. 
Trodde att jag var på bättringsvägen och skulle klara mig utan all medicin men tydligen är det inte så det är menat. Så måste förmodligen börja med antidepressiva ännu en gång och det kommer bara få mig må skit i några månader innan jag mår bättre. 
Så dom enda tankarna som snurrar just nu är hur jag ska orka, varför detta är tvungen att hända och hur mycket det tar på mitt förhållande.
Det kommer vara allt annat än lätt för Dennis då jag blir en helt annan människa och inte på det bättre sättet. 
Jag blir en hemsk människa som fullständigt skiter i dom som bryr sig om mig. 
Jag tror helt ärligt inte att han kommer klara av att ta allt som jag bär med mig då ingen annan orkat. 
Det går bra ett tag till det gått några månader. Och det är klart att man blir less och ger upp, då man får skit hela tiden oavsett vad man gör.
Ingen orkar ta hur mycket som helst oavsett hur mycket man älskar personen. 
Sedan dessutom vill jag inte utsätta honom för all smärta och all hat mot allt han kommer behöva gå igenom. 
Sedan är jag inte rolig att vara med heller då jag inte har någon ork att prata eller umgås utan jag bara ligger i sängen och tittar in i väggen. 
Men jag har länge funderat på när vårt bakslag kommer tanke på att hela vårt förhållande har gått felfritt hittills.
Jag är inte förvånad egentligen över att detta händer, har mått okej för länge för att ingenting sånt här inte skulle hända.
Sedan blir jag heller inte förvånad om Dennis känner att han inte längre klarar av det, jag hade själv lämnat mig själv om jag var honom. Jag skulle aldrig orka leva med någon som var så ostabil i psyket som jag blir, aldrig. 
Skulle aldrig ta den skiten av en annan människa heller oavsett hur dåligt den mådde. 
Sedan kan man även säga att depression smittar av sig, om någon du älskar mår så pass dåligt som jag kommer göra så mår även dom som älskar mig dåligt. Inte lika dåligt som mig, men dåligt. 
Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska orka må såhär ännu en gång, vem ska nu rädda mig när mörkret blir kolsvart och ångesten täpper igen mina luftvägar? 
Inte kommer jag orka rädda mig själv som alla gånger förut. Har ingen ork överhuvudtaget.