Min våtaste dröm, och min svagaste punkt. 11/7

Om att älska.
Tänker på vad jag vill ha i framtiden, i nästa relation om man ska orka med det där igen. 
Och jag vill mest av allt detta:
Inte vara rädd för att bli lämnad . 
Jag vill våga bråka utan att vara rädd för att han ska bli trött på mig. 
Vågga säga vad jag tycker utan att behöva höra ''Jag är så trött Sandra. Jag är så trött''. 
Jag vill inte vara med någon som blir trött på mig när mina tårar rinner. 
Aldrig någonsin vill jag att någon ska sucka när mina kinder är dyblöta och små hulkningar motvilligt kommer efter att det hänt något som gjort mig verkligt ledsen. 
Jag vill ha en relation dät han står ut med mig oavsett hur tröttsam jag än är, så länge jag inte behandlar honom illa. 
Och jag kommer aldrig ge upp en relation oavsett hur tröttsam han är sålänge han inte behandlar mig illa. Aldrig. 
För jag vet hur det känns när man blir lämnad. Det gör så fruktansvärt ont, och man vet inte vart någonstans man ska ta vägen för hela själen har brustit och blöder. 
Jag vet hur det känns när han suckar och vänder sig om i sängen och fortsätter sova när du ligger där, helt förstörd och känner hur hjärtat går sönder mer och mer för varje andetag du tar pågrund utav någonting han gjort fel. 
Jag vet hur det känns när man inte är tillräckligt bra för personen man älskar mest av allt. 
Det gör så fruktansvärt ont att känna att man inte räcker till, och man går och väntar på att han kommer lämna dig pågrund utav att du kan vara så fruktansvärt jobbig ibland. 
Och jag vet hur det känns att bli behandlad dåligt i ett förhållande, men du älskar honom för mycket så du blundar för allt de dumma han gör. 
Han går och lever livet, medan du ligger i sängen och gråter, helt förstöd för att du  inte känner dig tillräckligt bra och att du inte kan ge honom det han förtjänar. 
Att allt är ditt fel, och att han behandlar dig så pass dåligt för att du förtjänar det. 
Och jag kommer aldrig utsätta mig själv igen för en sådan situation, för jag vet att jag inte kommer kunna hantera den även fast jag gått igenom den resan en gång innan.
Jag vet inte hur jag överlevde, för i 6 månader kände jag mig mer död än levande, och allt jag gjorde dessa månader var ingenting jag tänkte igenom. 
Jag vet även att jag är väldigt svår att älska. 
Vissa dagar så skrattar jag hela tiden medan nästa dag finns det ingenting jag hellre gör än att liga i sängen och vara helt tyst. Ibland blir jag arg över onödiga saker och vill inte prata med dig. Andra dagar kommer jag tycka att du är den absolut bästa personen i världen. 
Men snälla ge inte upp på mig. Jag vet att det inte är enkelt, men jag kommer alltid komma tillbaks till dig. 
Jag fungerar bara såhär pågrund utav mina diagnoser, det är inte mitt fel. 
Jag vill inte vara såhär, men det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag föddes såhär, och jag kan inte ändra på dom sakerna. Det är en del av mig, en del som är svår att förstå sig på, men det går. 
Min största kärlek här i livet, han lärde sig att läsa av mig även fast jag har mina diagnoser. 
Han vet precis vad han ska göra oavsett vad som är fel eller vilket humör jag är på. 
Och jag är så himla tacksam och glad över att han stod ut med mig så länge som han gjorde, och att han till och med såg en framtid med mig trots att jag är som jag är. 
Men även denna gång blev det för mycket, och jag klandrar inte honom. 
Jag är medveten om hur krävande och jobbig jag är. Och det är flera dagar om året jag inte står ut med mig själv, än tvärtom. 
Jag kan inte klandra honom för att han inte kan leva med mig pågrund utav hur jag är, för jag kan inte leva med mig själv i vissa stunder. 
Jag var mentalt förberedd på att han skulle lämna mig nån gång, men efter nästan 3 år utan att han någonsin gått från min sida, så började jag slappna av och tro att den här gången faktiskt skulle hålla livet ut. 
Jag var 16 år gammal, och han var 19 år. 
Det är klart att de inte håller hela livet, vi är så ung. 
Det är så mycket känslor, grupptryck, normer och andra saker man måste hantera att det är näst intill omöjligt att vara med någon resten av sitt liv utan att göra slut. 
Självklart kan ni hitta tillbaka, och självklart kommer ni hitta tillbaka om ni är själsfrändar. 
Men att leva med en person med ADHD, depression, ätstörningar & form av bipolär håller inte i längden när man är så ung. 
Jag tror dock att vi kommer hitta tillbaka till varandra och hålla resten av livet, men jag vet inte när. 
Kanske inom 1 år? Inom 10 år? 50 år? 
Det är ingen som kan förutspå det. Samtidigt tror jag på ordspåket ''Gammal kärlek rostar aldrig''.
Självklart kan man komma över en person, men jag tror inte på att man kan komma över sin största kärlek. 
Jag tror verkligen inte det. 
Min allra första förälskelse, den var inte bra. Jag känner nu idag att jag har kommit över känslorna jag haft för honom. Jag är verkligen inte kär i honom längre. Det har jag inte varit på många år. Men samtidigt kan han dyka upp i huvudet från ingenstans ibland, och jag är fortfarande lite svag för honom. 
Men det är inte samma sak som det är för min allra största kärlek. 
Han finns i mitt huvud hela tiden, dag som natt. Jag känner inte att jag är kär i honom längre, men jag är fortfarande så svag för honom, och han skulle kunna få mig så lätt. 
Jag kan se honom i ögonen, och jag kan vara med honom utan att känna att jag vill ha tillbaka honom. För så är det, jag vill inte ha tillbaka honom, för jag vill inte utsätta mitt hjärta för det någonsin igen. 
Men samtidigt gör det fortfrande ont att se honom med någon annan och min största rädsla är att han ska älska någon annan. 
Jag skulle aldrig kunna hantera det. 
För i mitt och alla andras huvuden, så kommer det alltid vara vi. Och vi kommer hitta tilbaka till varandra. 
Självklart är jag medveten om att det kan komma nya förälskelser innan vi hittar tillbkaa till varandra, men på något konstigt sätt knäcker det mig.