Du skadar mig så mycket, men ändå är jag så beroende utav dig

Som många vet har jag fått diagnosen depression.
Jag har alltid varit noga med att berätta det, för att personen ska få ett större inblick i mitt liv & förstå att jag menar allvar när jag säger att jag tillexempel inte kan träffas för att den dagen kommer jag inte ur sängen.
Jag tänkte berätta om min depression i detta inlägg så ni andra också får en inblick i mitt liv.

-varför fick jag min depression?
-Hur tog jag det då jag fick reda på att jag hade en diagnos?
-Hur hanterar jag den?
-Hur är det att leva med en depression?

VARFÖR FICK JAG MIN DEPRESSION?
Jag fick min depression i samband med att mitt ex, Alexander, förändrats och beslöt sig för att jag inte längre förtjänade att bli behandlad bra.
Han behandlar mig verkligen som skit, och det pågår ännu.
Det hela började med att han drack & for en helg till Östersund med sina grabbar för att "hälsa på en kompis" som han själv säger, men det sluta med att han sov hos en brud vars han inte ens känner för att "hans vän håller på med henne". Han svarade inte då jag ringde, eller då jag skrev & jag var så sjukt ledsen för jag visste ju att han var någonstans, det hade jag ju sett från hans kompis snapchat.
Det tog så hårt på mig då vi innan hade bråkat och jag sa till honom att om jag betyder nånting för honom kommer han och löser det med mig.
Iallafall så skrev han senare på kvällen, att han var påväg hem & skulle höra av sig då eftersom han inte hade någon ström.
Han berättade aldrig själv att han hade sovit hos henne, utan det fick jag reda på av hans kompis som han egentligen skulle till.
Jag har aldrig känt mig så betydelselös & liten någonsin i mitt liv.
Jag grät, hela tiden.
Till slut kom han och prata med mig efter nån dag, & då sa han att han inte vet om han har känslor längre.
Jag trodde inte att någons liv kunde rasa så fort som det faktiskt är möjligt. Hela min värld rasade.
Dagen efter fråga pappa hur det gick och jag hann svara "Skit" innan tårarna forsade.
Pappa gjorde sitt bästa för att trösta mig, men ingenting han sa hjälpte mig.
Jag tror inte man vill höra nånting när något sånt här händer, för man tror ändå inte på det. Man tror att dom ljuger för att få en må bättre.
Det gick dagar, utan att han svarade på det jag skrev.
Allt jag gjorde dom första veckorna var att ligga i ett kolsvart sovrum, och spy av ångest & sorg. Jag spydde verkligen hela tiden för jag mådde så dåligt. Jag sov & grät samt spydde. Jag åt inte, och jag gick inte ut från rummet förutom då jag behövde gå på toaletten.
Jag slutade prata, jag slutade träffa folk.
Varje gång jag bröt ihop när pappa var vaken, kom han alltid in när han hörde att jag grät. Han sa inte så mycket, han bara satt där och kramade mig och berättade hur mycket HAN älskar mig.
Ibland på natten kunde pappa vakna av en känsla av att jag höll på att göra nått dumt, vilket var sanningen.
Jag tänkte på självmord 8 gånger i veckan. Jag ville försvinna.
Jag sa även till pappa varje gång "jag har INGEN livslust kvar." Och pappa sa till mig nått som verkligen fick mig att andas lite lättare. Han sa det att "Jag vet hur dukänner just nu. Jag har själv känt det. Jag sabba det jag hade med en tjej, och jag tänker fortfarande på henne idag trots att jag var lika gammal som dig när det hände. Vi killar tänker inte på konsekvenserna, och vi tänker inte alls."
Det hjälpte mig inte från smärtan, men det hjälpte mig för stunden att andas lite lättare.
För varje andetag jag tog, så kände jag 10.000 rakblad i bröstkorgen.
Jag kände hur rakbladen verkligen rev i min bröstkorg, och ändå var det smärtan av att känna att min stora kärlek, kanske aldrig kommer tillbaka.
Den smärtan jag upplevde dom första veckorna, den smärtan önskar jag inte ens mina största fiender.
För den smärtan, den gör ont. Och den påminner om varför man inte ska älska någon annan än sig själv.
Han kom efter några veckor igen och prata med mig.
Jag hade förberett mig på att vi skulle lösa allt och fixa det igen. Men han lyssnade inte på mig. Han satt och hånflina åt mig när jag satt och grät framför honom och berätta hur dåligt jag mådde pågrund av hur han behandla mig.
Vi gick sedan in till mig, & där gav jag honom boken som jag beställt. Där bilder på oss med citat om hur mycket jag älskar honom & hur mycket han betyder för mig fanns.
Jag själv hade aldrig bläddrat i den, för jag visste jag inte var stark nog och att det inte skulle hjälpa mig nånting.
Han bläddra i boken, många gånger men han rörde inte en min.
Jag sa ingenting. Han sa ingenting. Det enda man hörde var att han bläddra i boken.
Jag kände bara mig tom. Jag visste inte vad som skulle hända nu & vad jag kände. Jag var bara tom.
Efter ett tag börjar även Alexander gråta, men han berättade aldrig varför han grät.
Han sa ingenting.
Och jag satt och krama om honom, försökte få reda på varför han var ledsen. Varför han grät.
Det var ju han som ville att jag skulle försvinna från hans liv.
Innan han började gråta tog jag av mig ringen som jag fått utav honom och som jag hade på mitt halsband.
Jag har burit det runt halsen i alla år vi känt varandra. Sedan jag fick det, vilket var 1 månad in i vårt förhållande, December 2014.
Jag gav honom det, och satt sedan på mig halsbandet med min ädelsten jag fick av mormor när jag fyllde år som hängt i ringen.
Den symboliserar min stryka. Styrkan jag inte längre kan hitta. Styrkan jag inte längre har.
Jag gick sedan ut, för jag kände att självmord var det enda som faktiskt var rätt. Det som det var menat att vara.
Jag satt mig på trappen utanför lägenheten och rökte min som då skulle vara min sista cigg.
Alexander kommer ut efter några minuter, & han sätter sig bredvid mig utan att säga nått eller titta på mig.
Vi suger bara där och tittar rakt fram.
Han ställer sig sedan upp & ber mig ställa mig upp också.
Jag ställer mig upp och tittar bara på honom med tårar som forsade ner.
Han ställer sig då och kramar mig, hans säger ingenting. Men han står där och håller om mig & pussade mig på pannan.
Och det var första tryggheten jag känt på flera veckor.
Han ber mig sedan gå in, men jag vägrar. Jag har redan bestämt mig för mitt val. Den personen jag älskar mest av allt har lämnat mig. Den jag levde för har lämnat mig.
Han säger att jag ska fixa detta, börja skolan igen och fixa detta.
Allt jag säger till honom är "Nej. Jag har ingen anledning."
Jag har fortfarande ingen anledning egentligen att överleva detta.
Han lovade att han skulle komma dagen efter, för vi skulle sova på saken om hur vi skulle göra. Om vi skulle lämna varandras liv eller om vi skulle försöka igen, oavsett hur svårt och lång tid det tar.
Han lovade på mitt liv.
Han kom aldrig. Och han svarade inte på det jag skrev.
Allt började om.
Helgen kom och han for som vanligt och var med sina kompisar. Han svarade mig inte, & jag var tillbaka på ruta ett.
Förutom att jag drog & söp istället.
Jag rymde från problemen en kväll.
Men trots det, kunde jag inte ta bort tankarna på Alexander. Jag kunde inte ens radera dom med alkohol. Och det har jag aldrig haft några problem med förut.
Jag har givetvis fått så mycket stöd av vänner & familj, men det har inte känts bättre för det. Och fortfarande gråter jag mig till sömn, & har svårt att ta mig upp på morgonen. Oftast sover jag till 5-6 på kvällen. Kliver upp och går till soffan. Ligger och tittar på serier utan att ta in nånting, för tankarna fladdrar iväg och allt som finns i mitt huvudet är frågorna. Frågorna bara Alexander har svar på.
Jag skrev till Alexander denna helg, berättade hur mycket han betydde och hur mycket jag vill vara med honom. Men att han får välja nu, antigen börjar han behandla mig bra, eller så förlorar han mig.
Han hade till 02:00 på sig att svara. Och att det är upp till honom.
Klockan 01:47 fick jag ett sms från honom.
Där stod det "Det är upp till mig//R".
Alexander har valt att jag inte förtjänar att bli behandlad bra. Att han inte vill ha mig i hans liv.
Det sista jag skrev till honom var att han kunde hämta sina grejor han har hos mig dagen därpå om han skulle ha dom kvar & att han kunde slänga det han har hos mig. För jag vill inte ha dom tillbaka.
Han svarade inte, & han kom aldrig och hämta sina grejor. Om han har mina grejor kvar eller inte vet jag inte, men jag vill verkligen inte ha dom tillbaka. Inte när jag vet att dom funnits hemma hos honom. I hans närhet där jag vill vara mer än allt annat.
Min trygghet är borta. Min livs kärlek är borta. Min klippa är borta. Mitt liv är tomt.

HUR TOG JAG ATT JAG HADE EN DEPRESSION?
För mig kom det inte som en chock över att jag hade en depression.
Jag hade egentligen redan insett det innan jag fick det bekräftat, men jag ville inte inse det.
Jag ville inte inse att han till och med fått mig till diagnosen "deprimerad".
Egentligen ville jag att det hela skulle vara en dröm och att jag skulle vakna bredvid Alexander.
Varje natt hoppas jag faktiskt på att allt ska ha varit en dröm och att han ligger bredvid mig när jag vaknar.
Jag har börjat inse att det aldrig kommer hända igen.
Men det är min största önskning och det är det enda jag vill.
Att min livs kärlek kommer tillbaka.
Jag vet att han har känslor egentligen, men han är inte sig själv just nu. Och just nu betyder jag ingenting för honom och jag är inte värd honom även fast jag verkligen visat honom hur glad jag är över att vi blev tillsammans igen natten på nyår.
Två datum som alltid kommer betyda nånting för mig även fast läget ser ut som det gör nu är
-3 November 2014 &
- 1 Januari 2017.
Även datumet
- 19 December 2015
Kommer betyda väldigt mycket för mig, men inte på samma sätt.
För det var då jag tog snedsteget som ledde till allt detta.

HUR HANTERAR JAG MIN DEPRESSION?
Saken är den att jag inte kan hantera min depression.
Jag vet inte hur man gör, allt är så nytt.
När man förut mådde dåligt så trodde man att man hade det svårt.
Men det är ingenting jämfört med att leva med depression och måste försöka hantera den.
Det är givetvis perioder.
Dåliga perioder och bra perioder.
Jag hanterar dom bra perioderna bättre, givetvis.
Jag har fått medicin, antidepressiva, för att vardagen ska bli lättare när jag har dom svåra perioderna.
Men jag tar dom oftast inte.
Jag känner mig bara svagare då, som att jag måste ta nånting som många använder som droger för att fly verkligheten och det svåra.
Och det är inte jag.
Sedan blir jag även väldigt fucked up av medicinen.
Jag har inga som helst känslor eller respekt för dom runt om mig.
Jag blir en iskall bitch med inga som helst känslor för andra.
Och jag sårar dom som alltid ställer upp för mig, & det är ingenting jag tänker utsätta dom för oavsett att dom vet att de inte är jag som talar eller gör handlingarna, utan att det är min medicin.
Jag jobbar varje dag med att hitta sätt att hantera min depression och har hittat några saker som hjälper då ångesten äter upp mig.
Jag har nu på senare tid satt upp små mål i vardagen för att verkligen orka kliva upp.
Ett schema i min vardag kan se ut såhär
 - Kliva upp ur sängen klockan 11:00.
Ställer då klockan vid 8-halv 9 ifall det är en dålig dag & jag inte kommer upp ur sängen.
-Äta frukost.
Glömmer ofta bort att äta för att det är så mycket annat som pågår i mina tankar, som rör Alexander.
-Gå ut på en promenad.
Promenader hjälper mig att få frisk luft, solljus & slappna av även om det bara är en liten stund. "
Jag kan inte ha många mål, om dom inte är väldigt små.
För klarar jag dom inte som jag skrivit upp, då bygger jag bara upp mer ångest och känner mig ännu mer värdelös. Vilket inte är nånting jag behöver för att ta mig igenom denna kampen.
Jag märkte även det att när jag verkligen mådde som sämst, och bara låg i ett kolsvart rum och grät, sov samt spydde och bara gick ut ur rummet då jag var tvungen att gå på toaletten inte fick mig må bättre.
Det fick mig bara må sämre & var mer skadligt i längden.
Jag behövde hitta kraften samt energin att åtminstone kliva upp ur sängen och träffa familjen även om det bara är i några timmar.
Energin tar snabbt slut, vilket slutar i att jag lägger mig ner och sover igen. Men dom små timmarna jag faktiskt är med min familj, även fast jag är väldigt tillbakadragen och inte säger så mycket, så betyder det nått för dom och gör dom glada.
& det gör att även jag mår lite bättre för stunden.
Jag har aldrig velat visa mig svag framför mina föräldrar eller framför mina småsyskon.
Jag vill att dom ska se mig stark, och jag vill att mina småsyskon ska se mig som en stark kvinna som dom ser upp till.
Men nu dessa veckor, har jag verkligen släppt alla spärrar för jag har inte kunnat hejda mina tårar när någon nämnde Alexander, eller när en låt spelades på radion som vi någon gång lyssnat på eller som vi har minnen till.
Helt ärligt, jag kunde inte lyssna på musik alls första tiden. För alla låtar i min spellista har vi lyssnar på tillsammans, och det påminde mig om verkligheten. Att det aldrig någonsin kommer bli så igen.
Mina småsyskon har för första gången i sina liv sett mig gråta, och dom har suttit där och kramat mig.
Även fast jag i vanliga fall skulle puttat bort dom för jag inte vill ha deras närhet, så satt jag där och lät dom krama mig. Och det kändes bra. Dom sa ingenting, dom satt bara och kramade mig till jag hade gråtit klart.
Vid ett tillfälle sov My borta hos en kompis, pappa var inte hemma & Moa sov också hos en kompis.
Och jag fick ett break-down.
Jag la ut en bild på mystory på snapchat, där en av Moas kompisar hade sett att jag grät och sagt det till Moa.
Moa skrev direkt och frågade om jag ville att hon skulle komma hem. Hon tänkte gå från sin kompis för att jag fick ett break-down.
Men jag försäkrade henne om att det var okej, och att hon skulle stanna hos sin kompis och ha kul istället.
Hon är 12 år men ändå så himla förstående. 

HUR ÄR DET ATT LEVA MED DEPRESSION?
Det är olika för olika personer hur det är att leva med en depression. Men alla jag känner har tänkt på att ta självmord för det verkar som enda vägen ut.
Jag kan endast tala för mig själv när jag skriver detta, så få inte för er att alla har det som jag. Vissa har det svårare och vissa har det lättare.
Men det finns som sagt 2 perioder man har, den sämre och den bättre perioden. Den sämre perioden:
När jag har en sämre period, så kan jag inte ta mig upp ur sängen. Jag orkar inte. Har ingen kraft.
När jag försöker ta mig ur sängen så är det som att benen är gelé och jag faller bara ihop på samma ställe jag försökt ställt mig upp. Det slutat med att jag får krypa upp i sängen igen, för jag har ingen kraft att resa mig och lägga mig i sängen.
Jag ligger bara där i sängen i det bläcksvarta rummet.
Oftast mår jag så dåligt att jag inte ens orkar svara i telefonen.
Skickar en snap med "dagar" sen rör jag inte mobilen igen på flera timmar.
Då jag väl rör mobilen så skrollar jag bara igenom notisfältet för att se om de är nått viktigt.
Är det inget som är viktigt lägger jag ifrån mig telefonen igen.
Sover & gråter om varannat.
Gråter mig till sömns, vaknar av att jag gråter.
Men ibland mår jag även så dåligt att jag inte ens har krafterna till att gråta.
Jag bara ligger där, och känner hur gråten är i halsen. Men utan att komma fram.
Jag glömmer även bort att äta.
Det kan gå flera dagar innan jag kommer på att jag inte ätit nått.
Även fast maten kommer in i rummet till mig, så äter jag inte.
Jag glömmer bort hur man tuggar maten ungefär.
Kan inte svälja maten.
Jag ska även tillägga att jag inte ens är hungrig. Jag har ingen aptit.
Jag lyssnar inte ens på musik när jag har en sämre period.
Jag orkar inte.
Jag vill inte ha något ljus, sällskap eller ljud.
Jag ligger bara där och hör mina egna andetag, klockan som påminner mig om att livet fortsätter och tiden går.
Jag tappar tidsfattningen och vet inte om det är morgon eller kväll, dag eller natt.
Och ingenting har någon betydelse.
Jag har även ofta tvångs tankar på att jag förtjänar att må så som jag gör.
Att det gör Alexander lycklig.
Han har visserligen inte sagt det, men han har heller inte sagt att det inte är så.
Min skeva uppfattning baserat på hur han behandlar mig, får mig att övertala mig själv att jag förtjänar det.
Så jag tappar alla krafter jag byggt upp, & bara ligger där och önskar att få somna men aldrig vakna.
På lite bättre men ändå dåliga dagar i den sämre perioden, så kan jag kliva upp ur sängen.
Men jag längtar tillbaka till sängen lika snabbt.
Jag kan heller inte vara uppe och springa nån längre tid, då blir jag väldigt trött och kan somna på plats.
Därför går jag inte ut på sämre perioder, för rätt som det är tar mina krafter slut och jag ramlar ihop.
Jag uppfattar även tid, och vad som händer runt omkring mig. Men jag orkar inte bry mig.
Jag äter mat, även om det är lite och tar lång tid att faktiskt äta klart.
Jag tar mig tiden att äta, och få i mig lite näring och energi.På en bättre period:
På en bättre period, så tar jag mig ur i sängen.
Inte helt utan problem, men jag tar mig upp.
Jag äter mat även om det är lite.
Och jag kan tugga det, och det tar inte lika lång tid att äta.
Det kan ta 1 timme att äta på en sämre period, på en bättre kan det ta endast 20 minuter.
Jag klarar dom där små målen i vardagen som jag planerat kvällen innan.
Jag klarar av att vara vaken en hel dag.
Även fast jag tappt mycket av kraften och energin på kvällen, och bara ligger i soffan och ser på TV så har jag faktiskt varit vaken en hel dag.
Jag socialiserar mig.
Jag orkar ta mig tid att svara på snapchats, jag tar mig tiden att prata i telefon.
Jag tar mig även tiden att faktiskt kolla igenom mina sociala medier.
Svara på sms.
Prata med mina vänner, även fast det inte finns nått att prata om.
Bara få en inblick i vad som händer i deras liv.
Jag orkar duscha.
Ja det låter jätte äckligt, men när jag är i en dålig period, då orkar jag inte ens duscha.
Men när jag har en bra period, då orkar jag faktiskt kliva in i duschen, och stå där och verkligen duscha.
Eller så orkar jag sitta i badkaret och bara slappna av i någon timme. Försvinna från verkligheten.
Jag orkar även ta mina promenader som jag mår bra av.
Jag i en bättre period, tar mina promenader. Ibland är dom långa, ibland är dom korta. Men jag är åtminstone ute och rör på mig. Få solljuset och friskluften man behöver för att kroppen ska må bra.
Idag har jag en bättre period, och idag gick jag 4.2 km med hunden.
Det är ingenting jag skulle klara på en dålig period.
Men min energi gick verkligen åt där, och jag somnade i soffan när jag kommit hem och ätit.
Sov från 15:30 till 22:00. Jag sov alltså 6.5 timme.
Jag orkar även träffa vänner.
Jag orkar träffa mina vänner, även om det inte är något länge kanske utan bara en snabbis så träffar jag dom.
Det är ingenting jag skulle orka göra om det var en dålig period.
Jag vill inte att dom ska se mig så som jag är i en sämre period.

EN LITEN TEXT TILL MINA NÄRA OCH KÄRA
Tack för att ni gör bredvid mig och stöttar mig genom detta även fast ni själv har det kämpigt!
Tack för att ni verkligen skriver och frågar hur jag mår även fast svaret är så uppenbart.
Tack för att ni orkar höra på mig.
Och tack för att ni torkar mina tårar.
Ni står bredvid mig oavsett vilken period jag är i och oavsett om jag inte hör av mig på flera dagar, ibland veckor.
Tack för att ni inte lämnar min sida.
Jag är oerhört tacksam över allt ni gör för mig, även fast ni själva kämpar med så otroligt mycket i era liv!
Ni håller ihop min bröstkorg då det känns som att den ska explodera, samtidigt som ni håller ihop er själv.
Jag är även så tacksam över att ni accepterar att jag inte kan prata om Alexander, och att jag inte vill höra massa dåliga saker om honom trots att ni inte tycker det bästa om honom.
Ni accepterar det faktum att han fortfarande är det finaste som kommit in i mitt liv.
Jag vill även tack er för att ni försöker få mig tänka positivt, och hjälper mig så gott ni kan att klara målen i min vardag.
Tack för att ni släpper allt ni har i händerna när jag säger att jag behöver en kram eller stöd.
Tack för att ni inte pratar om det bra jag och Alexander hade, eller pratar om det dåliga vi haft.
Tack för att ni accepterar att jag inte klarar av att höra nått om mig och Alexander och inte pratar om honom. Inte nämner honom om jag inte säger att jag vill prata om det.
Och tack för att ni går ut 03:00 på natten för att jag bara behöver se er.
Och ett speciellt tack till Tilde & Tobias,
För att ni aldrig tvekar på mig, & alltid gör det bästa för mig!

ETT LITET BREV TILL ALEXANDER, om du läser detta.
Jag vet att du har det otroligt svårt nu, och att du förmodligen behandlar mig som du gör för du är så rädd och hjälplös.
Och förlåt för att jag blockat dig näst intill överallt, men det gör så ont att se ditt namn eller vad du gör utan mig i ditt liv medan jag mår såhär. Det gör ont att se hur bra du mår utan mig.
Du har så mycket problem med dig själv, att du skiter i allt. Jag förstår.
Men det är några saker jag vill att du aldrig någonsin glömmer, oavsett hur dåligt eller bra du mår.
Jag älskar dig.
Jag har älskat dig från första stund, och jag älskar dig även nu.
Du har hört det så många gånger, men det finns även perioder i vårt förhållande då jag inte sa det ofta alls.
Då jag trodde att det var uppenbart att jag älskade dig.
Men det visade sig sedan, att det var i den perioden du kände dig som minst uppskattad och älskad utav mig. Och jag ber så mycket om ursäkt över det.
Jag har alltid älskat dig, & min kärlek till dig är gränslös.
G R Ä N S L Ö S.
Du betyder oerhört mycket för mig.
Ska jag vara ärlig, så är du hela min värld.
Du betyder allt för mig, även fast jag nu förlorat dig.
Du har alltid betytt så oerhört mycket för mig, och även fast jag inte alla gånger visat det så har du alltid varit det som fått mig kliva upp ur sängen på morgonen.
Du är finaste killen i världen.
Du har alltid varit den finaste killen i världen för mig, och jag tycker fortfarande det trots ditt beteende just nu.
Jag kan inte föreställa mig någon bättre kille i världen. Inte någon som är bättre för mig.
Och jag vill heller inte ha någon annan, även om det finns någon bättre.
Tack!
Tack för att du alltid varit vid min sida framtill nu.
Och att du aldrig vilket från min sida innan, oavsett hur komplicerad jag varit.
Du har alltid trott på mig, tack för det! Verkligen!
Några små ord till dig.
Jag älskar hela dig, även dom misstag och dom fel du gör.
Jag älskar hela dig, även dina väldigt håriga ben. Dina ögonbryn som är hemsk, men som blir fin för att du bär på dom.
Din acne som du hatar, det ingår i dig och jag älskar dig med eller utan acne.
Dina små händer, jag älskar dig trots att du har lika små händer som mig och det känns som att man ibland håller en liten unge i handen.
Din sjukdom, som jag lärt mig allt om. Och som ingår i dig. Innan du kom in i mitt liv hade jag aldrig hört om din sjukdom, men jag lärde mig så mycket av dig om den. Och jag ansträngde mig verkligen för att få inblick i hur din sjukdom fungerar. Och jag ångrar det inte.
Och jag är även så himla glad över dessa 3 år vi spenderat med varandra, även fast du nu avslutat det och inte vill att jag längre ska vara en del av ditt liv.
Alla härliga minnen med dig, som när vi åkte med min familj till badplatsen och badade tillsammans.
Eller då vi firade din pappa och farmor i din sommarstuga, med dina släktingar, och sedan for till Junsele.
Eller då jag var hos dig första gången, och träffade dina förändrar.
Eller den allra första gången du åkte till Ramsele över helgen då jag träffade dig, och du kom utanför lägenheten endast för att jag skulle få säga hejdå, och jag slängde mig i dina armar trots att vi inte ens var tillsammans eller erkänt våra känslor# för varandra.
Några saker jag aldrig berättat för dig.
Första gången du kramade mig, på lastbilsträffen på Lördagen, i typ 15 minuter.
Det var då jag insåg att tryggheten jag aldrig haft, var du som gav mig.
Enda sedan dess har du varit min trygghet, och med dina armar runt mig, även om det bara är 3 sekunder, så är det allt jag behöver för att känna mig trygg.
Och när jag följde med dig när du skulle operera dig i Sundsvall, så har jag aldrig varit så orolig i hela mitt liv.
Jag satt kvar på samma plats från när dom kom och sa att dom hade kört in dig i operationssalen till du skrev att du hade vaknat.
Jag vägrade gå från väntrummet ifall dom skulle komma och säga att något gått fel och du aldrig någonsin skulle komma tillbaka.
Jag behövde gå på toaletten sedan jag gick från dig i narkosrummet, men jag gick aldrig ifall om dom skulle komma.
Och en sak som jag aldrig kommer glömma, oavsett, så var det gången du bad mig flytta in till dig. Och gången du stod och krama mig och sa från ingenstans "Du kommer alltid finnas under mina vingar", jag ville gråta av lycka på plats, men jag lekte starkare än vad jag var.
En annan sak jag aldrig någonsin kommer glömma och som hela tiden cirkulerar i mitt huvud är när du sa att du älskade mig. Och när du sa sista gången vi sågs "Du har alltid varit min topp på berget, och är det fortfarande. Men jag kan inte fortsätta hacka på dig tills du är på marken."
Älskling, det finns så mycket att säga men jag får inte ut det.
Men nu har även du fått en inblick i hur jag mår över detta, och att du hela tiden cirkulerar i mitt huvud.
Dag som natt.
Jag älskar dig Alexander Hans-Erik Sundin, for always.

En liten text efter allt detta: 
Jag skrev denna text 15 Februari 2017. 
Idag, den 22 Juli 2017 så är min syn mycket klarare än då. 
Jag saknar inte längre Alexander på samma sätt, och jag vill absolut inte ha tillbaka honom något mer. 
Jag är klar på den biten, och det vet han om. 
Självklart älskar jag honom fortfarande, det kommer jag alltid göra. 
Men jag har lärt mig att jag inte behöver honom i mitt liv för att må bra. 
Jag kan må bra utan honom, och det är precis vad jag gör just nu. 
Alexander har även börjat blivit bättre angående sitt sätt emot mig, och vi snackar ibland. 
Jag vet att han går igenom en väldigt svår tid av sitt liv just nu, och han vet även om att jag finns där för honom om han behöver någon att prata med som han vet förstår och som vet allt från början. 
Jag skulle absolut kunna vara vän med honom, det är inga problem. 
Och då vi varit med varandra så har vi haft väldigt roligt och det har varit mycket skratt. 
Jag har kvar allt om honom i detta inlägg, då detta inlägg kommer vara det första och enda inlägg om honom, men också för att jag tror det kan hjälpa andra människor som suttit i samma sits som jag gjorde då. 
Jag vill bara försäkra er om att jag har abslot ingenting emot Alexander i sig, han vet vad jag inte tycker om och det är någonting bara han kan ändra på. 
Och just nu ser det ljust ut på den fronten. 
Jag saknar honom inte längre, mer än som en vän till mig. 
Han betydde oerhört mycket för mig, och det gör han fortfarande för han har trots allt haft en stor betydelse i mitt liv och hjälpt mig så otroligt mycket. Jag vet inte vad som skulle hänt om han inte kom in i mitt liv vid den tidpunkten som han gjorde. 
Och är väldigt tacksam för allt han gjort för mig, och jag vet att han känner detsamma angående mig.
Dom som säger någonting annat tror alldeles för mycket. 
Och ni som snackar om både mig och Alexander kan lägga ner lika gärna. 
För ni kommer abslout ingenstans med att snacka om oss då vi alltid frågar varandra om det är sant eller inte och tror på varandra. 
Jag tror ni vet vilka ni är också om ni läser detta, för ni har gjort det väldigt klart om att ni bara vill förstöra. 
Jag har kvar min depression men tar mina mediciner mot den och det går långsamt men framåt. Jag mår bättre idag än vad jag gjorde när jag skrev inlägget från första början i Februari.