Distans är skit

Efter att spenderat 32 dagar konstant med Dennis och nästintill alla nätter så var det oroligt svårt att säga hejdå igår då han skulle åka hem. 
För jag visste att när jag vakna idag så skulle han inte vara 1 mil ifrån mig utan 25 mil ifrån mig. 
Är så van att ha honom nära mig, känna hans armar runt mig och vakna mitt i natten av hans närhet och somna om av hans andetag och hans trygghet.
Jag hatar att hans skola är 25 mil ifrån mig, jag hatar att han är 25 mil ifrån mig och jag hatar att ta avsked och se min trygghet försvinna allt längre bort. 
Så inatt sov jag inte alls bra, jag vakna alldeles kallsvettig och kändes som att jag andades rakblad vid varje andetag. 
Vi träffas självklart varje helg, jag kommer upp varanan helg och han kommer hem varanan helg. 1 vecka går fort, men dom 3 dagarna vi får spendera tillsammans går ännu snabbare sedan är man där på perrongen igen och måste ta avsked med tåarar, smärta och allt därtill. 
På vägen till Umeå är man överlycklig och räknar minuterna som är kvar till man får känna sin älsklings trygghet, medan man knappt kan sitta still och tycker tåget går alldeles för långsamt. 
Medan man på hemvägen knappt kan andas och inte orkar röra sig, och skiter i klockan för det spelar ingen roll för det är ändå bara ett bevis på hur långt bort din trygghet är. 
Distans suger penis. Jag hatar distansen.
Det finns så många gånger man funderar på hur länge man ska klara det, samtidigt som man vet att man dör inombords av tanken på att lämna personen man älskar mest av allt. 
Distansen är så fruktansvärt jobbigt, och den tär som satan på mig, och honom för den delen. 
Ingen av oss mår bra av saknaden och sorgen för att han inte kan finnas där och torka tårarna som rinner. 
Man försöker vara så stark när man egentligen är så svag. 
Självklart finns det positiva saker också med distans, som att vi får tid till att umgås med vänner, och inte tröttna på varandra. Eller lyckan på att se varandra igen efter en tid utan varandra, och känna hur kärleken man har för personen slår en i ansiktet, och man inser hur mycket man verkigen tycker om och älskar varandra. Man tar inte varandra eller kärleken för givet, någonsin. För man vet att det kan vara sista gången man säger hejdå till varandra för att innan nästa gång man ses så har den ena tröttnat och orkar inte distansen. 
Det är även min största rädsla, att vi inte ska klara av att vara ifrån varandra såhär. 
Snart börjar älgjakten för honom då han kliver upp 04:00 på morgonen, och jag jobbar från 17:00 till 01:00-02:00 och är helt slutkörd efter all stress och somnar direkt. 
Och på dagen är han istället trött och kommer hem någon timme innan jag far till nästa arbetspass, sedan blir det söndag och vi har några timmar på oss att vara med varandra innan han ska ta tåget tillbaka till Umeå och man måste ta det där förbannade avskedet ännu en gång. 
Ingen av oss kommer ge upp lätt, men självklart finns tanken i bakhuvudet hela tiden att det kanske blir för mycket och enda lösningen vi har är att göra slut. 
Hur gör man slut med någon man älskar så mycket pågrund utav en distans som inte borde finnas där? Hur säger man adjö till tryggheten och personen som aldrig någonsin ser ner på mig oavsett hur jag beter mig eller mår. 
Min depression ställer till det mycket, men även fast jag ibland gråter utan att han ens gjort någonting utan det bara är jag som är orolig över att han ska hitta någon bättre, någon mer normal och stabil i psyket så ligger han kvar och torkar mina tårar och berättar hur mycket han älskar mig och att han inte vill ha någon oavsett hur bra den andra personen är, för att jag för honom är den bästa tjejen han kan få. 
Han är en sådan stor trygghet, och ångesten försvinner då vi är med varandra. 
Jag hade så svårt för att lita på någon efter allt som hänt innan, men det tog en timme för Dennis sedan var han inne i mitt hjärta och där har han stannat oavsett hur svår jag ibland är att leva med. Och jag kommer aldrig kunna tacka honom tillräckligt eller ge honom tillräckligt för att visa hur tacksam jag är över att han står ut. 
Han är den finaste killen på jorden, och precis vad jag behöver för att stå med båda fötterna på jorden. Jag förstår inte hur jag kan vara värd en kille som honom, men samtidigt förstår jag att ödet vill att vi ska vara med varandra. 
Jag sprang från kärlek och känslor, i flera månader, rakt in i dina armar. Och där föll jag igen. Men denna gång är jag lyckligare än någonsin och i dina armar ska jag stanna. Aldrig mer ska jag springa från det som blir svårt. 
Föreställ er den där känslan då du känner att allt lixom är bra och allt känns så jäkla rätt? Jag har träffat en människa jag älskar, och jag är så glad över att jag får ha det som jag har nu. Idioter är inte värd min tid, jag har ett förhållande jag inte vill förlora och en lycka jag inte kan beskriva. 
Distansen var hur vi hittade varandra, och distansen ska aldrig få skilja oss åt. 
Vi klarar det här och vi är starka tillsammans, så länge vi har varandra klarar vi allt. 
Någon gång tar distansen slut, och jag kommer kriga tills det sker.