Blame it on my ADHD baby

Jag har många olika diagnoser, och jag har redan berättat om depression på min andra blogg, vilket även kommer komma upp hit så fort tiden tillåter! 
Iallafall, idag tänkte jag skriva om en av mina andra diagnoser, adhd! 

-Hur tog jag det när jag fick reda på att jag hade diagnosen adhd? 
-Hur hanterar jag min adhd? 
-Hur är det att leva med adhd? 

HUR JAG TOG DET NÄR JAG FICK REDA PÅ MIN DIAGNOS? 
För mig var det uppenbart redan innan jag fick min diagnos fastställd. 
Helt ärligt, så har alla i min närhet förstått att jag har adhd. 
Jag har alltid haft ''adhd personligheten'', om man kan uttrycka det så.
Men även fast vi alla egentligen förstått att jag har adhd, så blev det en lättnad.
För då fick jag lixom bevisat att för både mig själv och andra i min omgivning att det är orsaken till att jag är den jag är. 
Jag fick bekräftat för mig själv framför allt varför småsaker i någon som inte har adhd var småsaker, medan det var hur stort som helst för mig. 
Allt är lixom förstorat för mig. 
Och det var en lättnad att få det bekräftat att det var adhd. 
De är så många gånger, speciellt när jag varit mindre som jag har undrat om det är nått fel på mig för jag inte varit som dom andra barnen. 
Sedan började jag umgås med dom som hade adhd själv, och jag märkte att jag var som dom.
Dom tänkte & betedde sig som precis som mig. 
Min personlighet speglades med deras personlighet. 
Och jag kom bra överens med dom eftersom dom förstod mig så bra. 

HUR HANTERAR JAG MIN ADHD?
Jag har lixom alla andra med adhd på papper, fått medicin som ska hjälpa mig att hantera min adhd. 
Medicinen får mig lixom att bli mer ''normal'', men jag brukar inte ta min adhd medicin, då det ofta blir ångest efteråt. 
Jag har klarat mig i 17 år, utan min medicin, så varför ska jag ta den nu?
Det mesta sitter i mitt psyke. 
Jag skulle må mycket bättre själv om jag tog min medicin, eftersom det är ett hjälpmedel i min vardag. 
Men det är så många som missbrukar det för att bli lugn i kroppen, så jag känner mig mer osm en pundare än tacksam över medicinen. 
Istället för att vara tacksam att det finns ett hjälpmedel som gör min vardag lättare att hantera, så säger min inre röst att jag klassas som en missbrukare. 
Det kommer dock undantag där jag tar min medicin. 
Som när jag ska åka långt, då tar jag min medicin för att inte klättra på väggarna. Eller när jag har en väldigt aggressiv dag, då tar jag min medicin för att lugna mina nerver och inte få raseri utbrott en gång i kvarten. 

När jag tog min medicin när jag följde med Eric till Umeå så sa han att jag var lugnare än jag brukar. 
Han har aldrig träffat mig innan när jag tagit min medicin, & han märkte hur lugn jag var med den i kroppen och vart förvånad över att jag kunde vara så lugn som jag faktiskt var! 

HUR ÄR DET ATT LEVA MED ADHD? 
Att leva med adhd är inte lätt, det är en evig kamp som tar på både krafter och energi, ständigt. 
Jag som har adhd, jag förstorar ALLT. 
Jag har inget mitt i mellan stadium som ''normala'' människor har och när jag känner nånting, då är det verkligen allt eller inget. 
När ''normala'' människor är glad, så är jag antigen JÄTTE CPGLAD eller inte glad alls. 
När ''normala'' människor är ledsen, så är jag antingen HELTJÄVLACP förstörd eller inte ledsen alls. 
När ''normala'' människor är arg, så är jag antigen CPJÄVLA FÖRBANNAD eller inte arg alls. 
Jag känner alltid allt eller inget. 
Ofta ser folk oss som har adhd som dramaqueens, men det är inte så det är. 
Det är bara att vi inte har det där mitt i mellan som alla andra ''normala'' människor har. 
När ''normala'' gillar, så ÄLSKAR vi med adhd det/den. 
När ''normala'' ogillar nånting, då HATAR vi med adhd det/den. 
Men det är inte allt.
Våran koncentrationsförmåga är inte riktigt som eran, vi kan inte koncentrera oss på någonting som vi inte är intresserad utav, eller en lång tid. 
Om det inte går som jag vill att det ska gå, då blir jag förbannad och skiter i det. 
Och sitter jag still för länge, då pillar jag alltid på någonting eller skakar på benen, för att göra någonting.
När folk pratar med mig, så tappar jag lätt koncentrationen och allt runt omkring mig blir genast väldigt intressant. Det räcker med att andra ljud är i bakgrunden för att min koncentration ska fastna på det. 
Därför verkar jag som en dålig lyssnare, men så är det verkligen inte. 
Jag vill verkligen lyssna på den som talar med mig, men min koncentration vill någonting annat. 
Tillexempel
Står jag på stan, eller där det är mycket folk runt omkring mig, och jag ska lyssna på någon som berättar någonting, så koncentrerar min koncentration på att höra vad personerna bakom mig samtalar om. 
Eller om jag tittar på film, så blir det ofta att jag tappar intresset väldigt fort och måste göra någonting annat, eller så flyger min koncentration iväg på det i bakgrunden  av filmen. 
Vilket gör att jag missar mycket av filmen och inte förstår handlingen. 
När det var föreläsning på skolan, så var det väldigt svårt för mig att ta in allt som läraren sa, för det är så mycket annat som pågår i mitt huvud, eller som händer runt omkring mig. 
Mitt tålamod finns inte heller riktigt där. 
Jag har väldigt kort tålamod, och att sitta fast i en bilkö eller stå för länge och vänta går inte. 
Jag blir frusterad, och det slutar ofta med att mitt tålamod tar slut och jag skiter i det. 
Jag har heller inte den där ventilen som ni utan adhd har, där ni kan sortera era tankar.
Mina tankar snurrar runt och runt och runt hela tiden, och det är fullständigt kaos i mitt huvud hela tiden. 
Därför verkar jag väldigt rörig, och ofta glömmer saker. 
Som vart jag la någonting för 5 minuter sedan, eller vad vi pratade om efter en liten stunds tystnad. 
Jag kan inte heller skriva ett sms eller läsa någonting på mobilen te.x. medan jag ska lyssna när någon berättar någonting och glömmer bort vad vi pratade om när jag väl lägger koncentrationen på den som berättar. 
Alexander lärde sig det ganska snabbt efter vi träffats, att han måste ha tålamod när han ska berätta saker. 
För ofta får jag ett sms eller nått annat på telefonen som fångar min koncentration, och jag då inte hörde vad han sa. 
Han kunde även testa mig och säga ''Lyssnar du?'' eller säga ''Säg till när du är klar så fortsätter jag berätta då''. 
Han var även väldigt förstående när vi skulle se på film, eller göra någonting en längre tid, och han märkte att jag snabbt tappa koncentrationen. 
Han valde då att pausa filmen t.ex. och sedan sätta på den igen efter en stund när jag fått min koncentration på filmen. 
Oavsett hur många pauser det krävdes för att se klar filmen, blev han aldrig less på mig, utan han sa bara att de inte gjorde någonting och sedan gjorde någonting annat med mig till jag kunde titta igen.